onlyrebecka

,

Den som vill behöver inte läsa det här, men jag vill bara skriva av mig precis hur jag känner och tänker..

Allt har nästan alltid varit perfekt för mig, jag har inte direkt haft svårt för någonting, och jag har alltid gjort det jag vill, det enda jag haft svårt med är att säga till om det är något jag inte vill. 
Och plötsligt så kommer fler och fler problem smygande, men jag blundar för dem för att jag inte tycker det är något viktigt..   Men det var väl för några månader sen jag öppnade ögonen och började se det.
Jag ska inte säg att jag har det dåligt eller jobbigare än någon annan, för det har jag inte, det finns mycket folk som har det hur jävligt som helst, men jag är väl bara inte van med att det finns motgångar som hindrar mig från att vara sådär glad som jag skulle kunna vara.  Det är egentligen skönt på ett sätt att skolan finns, för där har jag inte tid att tänka på alla onödiga saker som jag börjar göra precis när jag kommer innanför dörren här hemma, det är då det där jobbiga ' känna efter ' kommer fram ..
Och jag förstår inte varför jag ska vara så fruktansvärt feg för att säga det jag tycker, det är ju inte alls farligt!
Och jag fattar heller inte vad felet på mitt humör är när jag är hemma, åh!

Så, nu har 'klagat' färdigt, och nu ligger jag i min säng och väntar på att idrottsgalan ska börja :) ¨
Hörs imorgon!
PUSS.